Klicka på bilden för källa. 

Jag har nog aldrig riktigt förstått mig på det här med skridskoåkning. Som grundskoleelev var idrottslektionerna i ishallen lika med pest och pina, och undveks lättast med en och annan hostning och lite klag på huvudvärk. Med andra ord kunde jag vid femton års ålder knappt stå upprätt med skridskor på fötterna, och mina egentligen rätt fina och bra Jofa-skrillor fick samla damm längst in i garderoben. Klarade mig genom gymnasiet utan att behöva åka mer än en kvart, då slapp jag undan genom att klaga på fotsmärta.

Men! Så, för ungefär en månad sedan, så bar det ut på sjön. Pappas sambo är nämligen en hejare på långfärdsåkning, och hade ett par fina konståkningsskridskor i min storlek. Var fruktansvärt tveksam till en början. Jag kan ju för tusan inte! Lyckligtvis fanns det stavar i bagageutrymmet, och åkandet kändes genast en aning stadigare. Lillasyster körde på skidtekniken och jag på den klassiska gångstilen. Och nä, det var kanske inte det roligaste jag testat på, men jag ramlade åtminstone inte. Mer än en gång. Kanske två. Tre, på sin höjd.
Så, i lördags, tyckte far min att det kanske var på sin plats att träna. Vi återvände till sjön, utan stavar denna gång.  Och ser man på, jag kunde ju faktiskt (nästan) åka! Visserligen klamrade jag mig fast i lillasysters hand cirka halva tiden, och kanske gled jag mest på ena foten, men satan i gatan vad kul det var ändå! Tror jag blivit lite frälst.

Som vanligt är min tajming fenomenalt bra, nu när isen börjat smälta och våren väntar runt hörnet. Nästa vinter ska jag hur som haver susa fram över isen. Eller ja, mer eller mindre.
 

Tänk att efter en lång dag i skolan/på jobbet/någon annanstans lägga sig i en helt nybäddad säng, med nya lakan och allt. Kudden är lite extra uppfluffad och täcket luftigt. Särkilt trevligt om man är nyduschad och påslakanet är det finaste man har. Vardagslyx!

Insåg att den här bloggen var så ointressant att jag inte velat läsa den själv, så hej och hå, nu börjar vi om från början! Här kommer jag istället att skriva om trevligheter, saker som ljusar upp i vardagen, och så vidare. Sånt kan nog behövas, tänker jag, när det är grått utanför fönstret och man vill stretcha smilbanden en aning. Någon slags lista, helt enkelt!
Så, ja, hej, vi får se hur det går!